REPORTAGE: Så blev Djurgårdens tränare Super-Honsu

- Titta där! Den röda färgen sitter kvar.

Edward stannar upp och pekar mot en glasvägg intill en dörr i anslutning till Bolt Arena.

- Man ser ju till och med spår av våra gamla bokstäver, fyller han i.

Det går att höra en glädje och stolthet i rösten. Över det som en gång var. Men någonstans gömmer det sig också en sorg i orden och minnesbilderna som kastar honom tillbaka till allt som gått förlorat.

IFK Helsingfors har inte längre tillgång till omklädningsrummet och lokalen som dörren leder in till. De vita bokstäverna har skrapats bort och ersatts av en lapp med klubbens stora rivals logga på. Med all tydlighet framgår det att det är HJK:s ytor numera.

För några år sedan spelade IFK fullsatta och kokande derbyn mot HJK inne på arenan. Nu har man precis avslutat ett träningspass på en konstgräsmatta intill, under kvällstid en fredag. Planen delade man med ett pojklag från en helt annan förening. Och sett till serietillhörighet är det inte särskilt konstigt. HIFK var ett bottenlag i Finlands femteliga i fjol.

IFK Helsingfors tidigare lokal inne i Bolt Arena. Foto: Martin von Knorring.

Svaret på frågan om hur en så klassisk klubb hamnade här rymmer en historia om allt från ständiga ekonomiska bekymmer, en kraschad satsning med en kinesisk ägare, ett transferförbud utfärdat av Fifa och en konkurs.

Men vissa pekar också på en enklare förklaring till allting, ett misstag som blev startskottet på den dystra resan ner i mörkret:

Beslutet att sparka Jani Honkavaara i juli 2016.

Edward Hultin, som varit IFK-supporter sedan barnsben, minns att han kunde förstå ledningens resonemang vid tidpunkten. Men trots att laget var inne i en sportslig kris tog beskedet hårt, och han menar att spelarmaterialets kvalitet spelade stor roll för resultaten.

- Jag kommer ihåg att jag blev förvånad, säger han och fortsätter:

- Det var många supportrar som var tudelade då. De tyckte att ledningen borde skämmas. Efter allt han gett oss. All gratistid. IFK var inte bara "Honsus" arbetsplats. Det var hans liv, och i viss mån hans familjs liv.

En annan inbiten IFK-supporter, Viktor Fagerudd, beskriver hur klubben egentligen ända sedan den där sommaren letat efter en tränare som kan fylla Honkavaaras skor. En person som kan vara en enande kraft att luta sig mot över lång tid.

- Man kan säga att det är ett av de sämsta besluten som föreningen någonsin fattat. Att sparka "Honsu", resonerar Fagerudd.

- Det är lätt att vara efterklok men ser jag tillbaka så var det från den stunden som motgångarna började. Det blev som en ond cirkel som snurrade på i ganska många år.

Båda två har jobbat för HIFK och sitter nu i klubbens olika styrelser. Hultin som ledamot i bolaget som driver A-laget och Fagerudd som vice ordförande i föreningen. På så vis är de engagerade i projektet med att försöka bygga upp IFK igen.

Den gyllene perioden med Honkavaara vid rodret ligger ett antal år tillbaka i tiden, och tanken på att kunna hyra in sig i Bolt Arena är mest en utopisk dröm. Men steg för steg är planen att storklubben ska ta kliv mot en stabil tillvaro på elitnivå. Och man vill göra det på ett sätt som går i linje med hur klubben fungerade när Honkavaara var tränare.

IFK ska vara familjärt, ha en nära relation till - och involvera - sina supportrar i verksamheten och bygga ett kollektiv där alla spelare brinner för kamratskölden på bröstet.

Edward rättar till sin mössa i den kyliga vinterkvällen. Han försöker beskriva vad det var som gjorde "Honsu" så speciell. I slutändan blir det en mening som får sammanfatta det mesta.

- För honom var IFK mycket mer än bara ett idrottslag.

Fredagskvällsträning för IFK:s A-lag (till vänster). På en plan som delas med ett pojklag från en helt annan förening. Foto: Martin von Knorring.

***

I december i fjol presenterades Jani Honkavaara av Djurgården. 49-åringen skrev på ett treårskontrakt och säkrade sitt första utlandsjobb någonsin.

Främst har hans två ligatitlar med Kups (2019 och 2024), och fjolårets dubbel framför näsan på dominanten HJK, lyfts fram i Sverige som tränarens stora fjädrar i hatten hittills under karriären. Det är visserligen sant att det är meriterna som smäller högst, men det är långt ifrån bara titlarna som gjort honom till ett hyllat namn i Finland. Smeknamnet Super-Honsu har exempelvis ingenting med de framgångarna att göra.

Bilden som framträder av Jani Honkavaara när Fotbollskanalen reser till Finland för att gräva i tränarens bakgrund är både komplex och enkel på samma gång.

Att det är svårt att hitta någon som ogillar "Honsu" blir tydligt tidigt. Visst, under hans tid i SJK uppstod konfliktytor internt när förändringar som han ville genomföra mötte motstånd. Och att vissa spelare genom åren haft svårt att hantera brist på speltid och hans raka kommunikation skulle vem som helst kunna gissa sig till.

Främst blir det påtagligt att han är en tränare som sätter starka spår i människor som finns runt omkring honom. Å ena sidan beskrivs han som en kravställare med temperament. Å andra sidan som en reflekterande lärare som vet när han behöver möta sina spelare med kärlek.

Han är mannen som nått resultat mot alla odds, som sätter en stolthet i att jobba hårt och som alltid brytt sig om detaljer. Men han är också tränaren som kan slå sig ner med supportrar för att ta en öl och som åkt buss med ultras hem från en bortamatch.

Som 29-åring, hösten 2005, var han programledare för tv-programmet Näytetään kieltä (Vi visar språket) som sändes på public service-kanalen Yle. Programmet handlade om det finska språket, som Honkavaara studerat och fascineras av. Och när han i samband med det tv-uppdraget blev presenterad som en "fotbollsspelande modersmålslärare" tyckte han att det var pinsamt.

- Men kanske skulle en "läsande modersmålslärare" ha låtit onödigt osocialt, har han medgett.

Jani Honkavaara (i mitten) som programledare i tv. Foto: Yle.

Spelarkarriären garanterade inte på något sätt en livslång position inom fotbollen. Honkavaara har visserligen ett gäng matcher i den finska högstaligan på sitt cv men jämfört med framgångarna som tränare förde han en blygsam tillvaro i framför allt klubbar från hemstaden Seinäjoki och huvudstaden Helsingfors.

Det var dock den vägen som i slutändan ledde in "Honsu" på tränarbanan. I mitten av 90-talet blev han lagkamrat med Toni Korkeakunnas i TP-Seinäjoki. Där lärde Korkeakunnas känna en åtta år yngre och ambitiös talang som han tog under sina vingar.

Honkavaara lät sig gärna drillas av den mer rutinerade kompisen i samband med extraträningar som de genomförde ihop, och som en hårt arbetande mittfältare gjorde han ett gott intryck på lagkamraten.

- Han var alltid pålitlig. Han gjorde inga misstag men heller inga stora grejer med bollen. "Honsu" var en bra lagspelare och lite av en tränares drömspelare, säger 56-åringen.

Likt många andra beskriver han Djurgårdens nye tränare som en gentleman och en person som "alla kommer överens med". Men också som genuin. Att slicka röv för egen vinning kommer aldrig vara aktuellt för "Honsu", menar Korkeakunnas.

- Han är ärlig och rak. Du får ingen "bullshit" från honom. Han har alltid varit så, säger HJK:s tränare.

Kanske är det ett gammalt citat i tidningen Iltalehti från Asko Ristimäki, en tidigare spelare och tränare från Honkavaaras hemstad Seinäjoki, som bäst beskriver hur "Honsu" kan uppfattas av sin omgivning:

- Har du hamnat i bråk med honom har du troligtvis anledning att titta dig själv i spegeln.

Toni Korkeakunnas tror att det ligger i "Honsus" natur att han är den han är. Lojal, stabil och lugn. Han pekar också på det faktum att Honkavaara är utbildad till lärare, precis som han själv. I många år har tränarna jobbat i skolvärlden och därifrån har de fått samma värderingar.

- Människan kommer först, och laget är större än något annat. Han har alltid haft bra relationer till sina spelare. Jag har aldrig hört någon spelare säga något illa om honom.

Med ett skratt fortsätter han:

- Kanske kan vissa ha tyckt att han borde fatta beslut snabbare. Han funderar alltid ganska mycket.

Som lärare är det ett måste att vara intresserad av människor, enligt Korkeakunnas. Han tror sig exempelvis veta att Honkavaara lägger tid på att prata "om allt annat än fotboll" första gången som han träffar ett nyförvärv. Fokus ligger främst på att känna människorna som man jobbar med för att på så vis få ut max av varje individ.

- Som tränare vill man veta om det är en spelare man måste svära lite åt ibland eller om det är en spelare som man behöver ge lite mer kärlek. Vi förstår att alla människor är olika och att varje enskild människa vill känna sig viktig.

En speciell lärarregel har också etsat sig fast hos Korkeakunnas och Honkavaara.

- Varje dag skulle vi säga varje elevs namn minst en gång. Det skulle vi göra även med de eleverna som var lite mer tysta. Det tog jag med mig till fotbollen, tanken om att se alla. Alla ska veta att just du är viktig. "Honsu" har samma tanke.

Fotbollskanalen träffar Toni Korkeakunnas i en loge på Bolt Arena. Han tar sig tid på en ledig dag. Att prata om en av sina nära vänner inom fotbollen gör han gärna. Foto: Martin von Knorring.

Det var under Korkeakunnas ledning som Honkavaara fick sitt första tränarjobb. När "Honsu" avslutade sin karriär som spelare i Helsingfors-klubben FC Viikingit blev han assistent till sin gamla lagkamrat i samma lag.

- Jag kände till hans bakgrund som lärare och tänkte att han skulle kunna passa som tränare. Och det blev ett bra beslut för båda, berättar Korkeakunnas.

Som duo kompletterade de varandra. Det som i vissa situationer skulle kunna vara en svaghet hos Honkavaara blev något positivt för Korkeakunnas.

- Det är lite mer fart i mig än vad det är i honom. Det var bra för mig. Han är lugn och funderar innan han fattar beslut. Han reflekterar och vill vara noggrann innan han bestämmer något.

- Och även om han funderar mycket så är han samtidigt ganska flexibel. Han kan ändra system och spelstil.

Om Korkeakunnas är pang på och vill få saker att hända snabbt är Honkavaara något annat.

- "Honsu" säger alltid: "Jag måste fundera på saken". Så kan det ta två dagar, sen kan han komma tillbaka och ge sitt svar, säger han och garvar.

I Viikingit fick Honkavaara tidigt mycket ansvar, efter att Korkeakunnas identifierat att han var skicklig på träningsfältet. HJK-tränaren tror att det var bra för "Honsu" att lära sig yrket genom en roll som assistent innan han själv blev huvudansvarig.

- Inför vårt tredje år kom han till mig och sa: "IFK har frågat mig, vad tycker du?". Då sa jag: "Du är färdig, gå bara. Det är ingen fara".

Läromästaren lät lärjungen flyga vidare på egen hand och även om Korkeakunnas cv på många sätt kan mäta sig med Honkavaaras, han har exempelvis också vunnit den finska ligan och jobbat i A-landslagets stab, råder det ingen tvekan om att "Honsu" har större fart på sin karriär just nu. Det är han som har fått chansen att träna en stor klubb utomlands.

Men det finns inte ens en gnutta avundsjuka i kompisen Toni. Det blir märkbart när samtalet glider in på vad det skulle betyda för honom, och finska tränare överlag, om Honkavaara lyckas i Djurgården.

- Jag är väldigt, väldigt glad för hans skull. Om han gör det bra så kanske jag kommer till Sverige nästa år också, säger Korkeakunnas och skrattar.

- Det skulle hjälpa om "Honsu" går och vinner ligan i Sverige nu. Svenska klubbar skulle nog tänka: "Helvete, en finne?!". Då kanske de kan kika på fler av oss.

Snabbt försvinner sedan Korkeakunnas glimt i ögat. Han för sin ena hand mot sitt hjärta och blir allvarlig i blicken. Rent av rörd.

- Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på det. Jag hoppas verkligen att det går bra för honom. För hans skull, så klart. Inte för att jag ska få chansen.

"Ingen bullshit". Jani Honkavaara säger alltid vad han tycker och tänker, enligt Toni Korkeakunnas. Foto: Bildbyrån.

Korkeakunnas är övertygad om att "Honsus" erfarenhet och redan bärgade titlar kommer se till att han inte känner någon stress över att bevisa sig i Sverige. Men han ser samtidigt möjliga fallgropar i Djurgården.

- De har stora stjärnor. Jag menar, Albin Ekdal sitter ju på bänken. Det är inte det lättaste jobbet. Det skulle nog vara lättare att börja i IFK Värnamo för att komma in i allsvenskan.

Han fortsätter sitt resonemang:

- Det enda jag kan se hända är att det blir ett snack om att "det är en satans finne här". Om de inte får resultat. Och det är lite extra press på honom kopplat till att han har så många spelare från Finland i laget.

- Det skulle på ett sätt ha varit lättare för honom om han inte hade haft några finländska spelare i laget, och om han fick med sig någon assisterande tränare som han jobbat med förut. Det hade inte behövt vara en finländare. Får han stödet av staben? Det är de enda två sakerna jag funderat över.

I slutändan är han säker på att Honkavaara kommer klara av uppdraget och pekar på att han har svårt att se framför sig att "Honsu" skulle drabbas av panik. Och att hantera spelare är ju en av kompisens styrkor, enligt Toni. Det har inte minst succén i IFK Helsingfors skvallrat om.

Det var där som Honkavaara fick sitt stora tränargenombrott. Som HJK-tränare har Toni Korkeakunnas av förklarliga skäl inga känslor för rivalen IFK, men det stoppar inte honom från att vara imponerad av det "Honsu" gjorde med klubben.

- Han har ju alltid haft bra relationer till människor och spelare. Han kunde få till en "boom" på ett sätt som gjorde att alla ville spela för honom. Trots att spelarna var tillräckligt bra för en bättre liga och IFK inte hade några pengar.

Toni avslutar:

- Det är inte så vanligt i Finland att ett lag blir personifierat med någon tränare. Man pratar hellre om spelarna här.

- Men det där var hans IFK. Det var "Honsus" IFK.

***

IFK Helsingfors är en klassisk klubb i Finland. På fotbollssidan har man blivit mästare sju gånger och på hockeysidan är man en gigant. Föreningen har anhängare över hela landet och med finska mått mätt är HIFK en av klubbarna som har en supporterkultur som kan liknas vid den som finns runt lag i Sverige.

Oavsett var IFK spelar är folk på plats och stöttar. De har så kallade ultras-supportrar på sin läktare och överlag en inramning på sina matcher som är långt ifrån ett givet inslag ens på högsta nivå i landet. Genom tifon, pyroteknik och röststarka fans sticker IFK ut.

För sådana som Edward Hultin är klubben något väldigt mycket större än ett fotbollslag. Han har svårt att beskriva den samhörighet som han hittat genom föreningen.

- Jag tror den stora charmen med IFK när jag började gå på matcherna som tolvåring var att det fanns en supporterskara och att IFK på något sätt lyckats skapa en känsla av att man är större än vad man egentligen är, säger han.

IFK är en kärlek för honom. En förening han jobbat oräkneliga timmar för utan ersättning. Så många att hans fästmö ibland tvivlar på om han faktiskt är så klok som hon tänker. Edward har under en rad år arbetat som kommunikatör för föreningens fotbollsavdelning och numera är han alltså ledamot i bolagsstyrelsen som driver HIFK:s lag i landets femte högsta serie.

Edward Hultin. Foto: Martin von Knorring.

Han är på så vis en av de som frontar klubbens nysatsning mot eliten, efter konkursen i början av 2024. Projektet bygger på en så kallad gemenskapsmodell, vilken har hämtat inspiration från bland annat 51-procentsregeln i Sverige.

I Finland är det möjligt för en enskild ägare att bestämma över en klubb, men så vill inte nya HIFK driva sin verksamhet. Modellen man lanserat nu går ut på att supportrar kan köpa aktier i bolaget bakom herrlaget men att en person kan äga högst tio procent. En aktie kostar 50 euro (550 kronor) och utöver det tillkommer en årlig kostnad på 189,7 euro (2000 kronor).

Klubbens aktiva supportrar har också en permanent plats i bolagsstyrelsen via grupperingen Stadin Kingit, som är en central del i IFK:s verksamhet. Trots att man spelar i femteligan väntas man sälja 600-700 årskort och tack vare sitt starka namn och supporterstöd har man lyckats locka till sig många spelare som egentligen är alldeles för bra för nivån man håller till på.

Exempelvis har flera av dem tidigare spelat i den finska högstaligan, men ändå valt att skriva på för HIFK. För att det är IFK.

Edward Hultin skrattar lite nervöst när ämnet kommer på tal. Visserligen konstaterar han att IFK vid tidpunkten vunnit med 13-1 över en seriekonkurrent i en träningsmatch för bara ett par dagar sedan, men han vägrar att förutsätta att laget kommer jogga hem en uppflyttning i år.

IFK vill bygga sten för sten med stor ödmjukhet och inte stressa upp genom seriesystemet. Nu ska allt göras ordentligt och utan risk för att man som så många gånger förr hamnar i ekonomisk knipa.

- Vi vill skapa bättre förutsättningar för att klara oss länge. Inte som senast vi var uppe. Då kunde allt ha varit bättre planerat, säger han.

Faktum är att det gick för fort när Jani Honkavaara gjorde HIFK till en högstaligaklubb igen för lite drygt tio år sedan, efter 42 år utanför den finska fotbollens finrum. Organisationen och ekonomin hängde inte med.

"Honsu" rekryterades till IFK inför säsongen 2010. Direkt förde han upp laget till andraligan. Efter säsongen 2011 tackade han dock för sig på grund av att personliga skäl omöjliggjorde en fortsättning. Att lämna beskrev han då som sitt livs svåraste beslut.

Efter ett år i Gnistan återvände Honkavaara dock till HIFK inför säsongen 2013, då laget ramlat ner i tredjeligan igen. Men även den gången slutade "Honsus" intåg med en uppflyttning under första året.

- Det fanns inga förväntningar. Och det fanns inget folk på kontoret. Men mitt i allt var IFK plötsligt ett andraligalag, säger Edward Hultin.

Och det var faktiskt en svensk som spelade en av huvudrollerna. Jonathan Fhager Karlsson flyttade till Finland inför säsongen 2013 tack vare sin dåvarande flickvän och via ett provspel lyckades han övertyga Honkavaara om att få den sista platsen i IFK:s trupp. Trots att han kom från division fyra i Sverige.

Han var lagets skyttekung under sin debutsäsong och blev snabbt en publikfavorit. Ytterforwarden fick smeknamnet Super-Karlsson.

- Jag är så tacksam för tiden jag hade där och resan vi gjorde. Och det hade inte gått utan "Honsu". Att få spela inför Stadin Kingit var helt otroligt. Jag är så glad över att jag fick den upplevelsen i livet, säger Fhager Karlsson i dag.

Jonathan Fhager Karlsson skaffade en tatuering föreställandes IFK-stjärnan med nummer 17 intill under sin tid i klubben. "Det var en legendarisk ledare som vi hade som ringde mig en dag. Han kunde ingen svenska och knappt någon engelska, så han frågade bara: 'Do you want tattoo?'. Jag tackade ja. Jag visste inte vad det var som skulle tatueras in. Det blev på uppstuds. Det är ett gött minne", säger den svenske publikfavoriten. Foto: Privat.

2014 tog IFK sig an säsongen med näst minst budget i hela serien. Bara att hålla sig kvar hade varit en lottovinst, beskriver Edward Hultin. Men istället blev året något som kommer vara inskrivet i klubbens historieböcker för evigt.

- "Honsu" cementerade sin ikonstatus då. Han gjorde något som inte ska vara möjligt, konstaterar Edward.

Laget presterade över all förväntan. Med fyra omgångar kvar låg IFK femma och nytt kontrakt var säkrat sedan länge. "Honsu" hade lyckats igen.

Det var bara det att ingen förstod vad som väntade. Att allt det man åstadkommit mest var en början på något som inte går att beskriva som annat än sagolikt. Sedan avslutningen på säsongen 2014 har Jani Honkavaara ett magiskt skimmer över hela sig i IFK-kretsar.

Först gjorde en seger att laget klev upp till tredjeplatsen med tre omgångar kvar att spela. Upp till överlägsna serieledaren KTP, som hade greppet om den enda uppflyttningsplatsen, var det då åtta poäng istället för elva.

- Vi började skämta om det i laget efter den omgången, att "chansen finns", berättar Jonathan Fhager Karlsson.

- Sen vann vi nästa match också. KTP förlorade igen. Då tänkte vi: "Händer det här en gång till så kanske, kanske det finns en chans".

Det hände igen. HIFK vann sin näst sista match. KTP förlorade. Plötsligt skiljde det två poäng mellan lagen inför sista omgången. Tack vare bättre målskillnad skulle en IFK-seger och ett KTP-kryss sluta i uppflyttning för "Honsus" mannar.

Men det fanns ett stort problem: KTP skulle möta nästjumbon Jippo, som redan var klart för nedflyttning. Och 60 minuter in i sista omgången låg IFK under med 2-1 hemma mot FC Jazz. Visserligen stod det osannolikt nog 0-0 i KTP:s match, men miraklet verkade utebli.

Med 20 minuter kvar att spela kvitterade Esa Terävä till 2-2 för IFK. Sex minuter senare sköt Eero Peltonen in 3-2, men HIFK behövde fortfarande vänta ut resultatet i Kotka. Där fick KTP:s målkung Jussi Aalto ett jätteläge att göra 1-0 och plötsligt såg IFK ut att gå miste om sin osannolika uppflyttning. Men Aalto prickade ribban.

- Jag fick en chock efteråt när jag tittade på den matchen och insåg hur nära det var att det inte gick vägen. KTP hade ju både en ribb- och stolpträff, berättar Edward Hultin.

På tilläggstid ökade Sami Okkonen på till 4-2 för IFK och när domaren blåste av på Tölö bollplan i Helsingfors var den klassiska klubben tillbaka där många menar att de hör hemma. Efter 42 års väntan skulle landets huvudstad äntligen få vara med om ett riktigt Stadin derby igen mellan IFK och HJK.

- Det var en ofantlig lycka. Helt surrealistisk, säger Edward Hultin.

Jonathan Fhager Karlsson:

- Det var knökfullt och supportrarna stormade planen. Helt galet var det. Det är det bästa fotbollsögonblicket jag någonsin varit med om. Utan tvekan.

Planstormning på Tölö Bollplan den 4 oktober 2014. IFK Helsingfors firar återkomsten till högstaligan, efter 42 års väntan.

- "Honsu" var så extremt uppskattad då. Vi firade ihop med supportrarna och han hade på riktigt kunnat bli buren runt stan. Han är enormt älskad i IFK. Helgonförklarad.

Hur var segerfesten egentligen?
- Hade jag haft något minne av den så hade jag berättat, svarar Fhager Karlsson och skrattar gott.

- Nej, men båda uppflyttningsfesterna var galna. Det första året, 2013, var farsan över. Men jag såg inte honom så mycket då. Han hade fullt upp med att åka limousin med klubbordföranden. Vi i laget? Alla stod uppe på bardisken och firade.

Ordföranden heter René Österman och är en riktig IFK-veteran. Han har suttit i föreningens centralstyrelse i 18 år och var ordförande (2013-2015) och vd (2015-2017) för fotbollsavdelningen under de gyllene åren med "Honsu".

- Han gjorde underverk med materialet vi hade. Alla tror att IFK har pengar för att vi har ett starkt varumärke, men vi hade aldrig några pengar. Det var tomt. "Honsu" fick relativt mediokra spelare att göra något bra tillsammans tack vare sitt ledarskap, säger Österman.

När Fotbollskanalen ringer IFK-toppen redogör han med starka känslor och en stor inlevelse om hur han upplevde framgångarna med Honkavaara, och den historiska uppflyttningen till högstaligan. Han berättar om den äldre herren som storgrät i famnen på honom efter slutsignalen den 4 oktober 2014. Om hur supportrarnas planstormning ledde till scener som han aldrig sett tidigare. Om de unika hyllningarna som lagets tränare fick ta emot.

- Det var helt euforiskt. Och det var "Honsu" som stod på piedestalen. Det var han som var hjälten. Inte målgörarna. Där etsade sig Super-Honsu-uttrycket fast på riktigt.

OBS! Texten fortsätter under rutan nedan.

- Nu ska du få ett scoop!

Jonathan Fhager Karlsson bränner av ett smittande skratt och fortsätter:

- Det var jag som kallades för Super-Karlsson först.

Den svenske forwarden växte ut till en publikfavorit i IFK under 2013. Målsprutan fick då till och med en egen ramsa. "Karlsson, Super-Karlsson, tjalalalala", kunde rulla under lagets matcher.

- Men det andra året gjorde jag ju inte lika många mål. Så då sjöng supportrarna om Super-Honsu till samma melodi istället, säger han och garvar igen.

- Men jag bjuder på den. Utan "Honsu" hade de inte sjungit om mig från första början.

IFK-supportern Viktor Fagerudd bekräftar också Fhager Karlssons minnesbild.

- Det var Karlsson som var först. Sen bytte vi vid något skede till att sjunga om "Honsu". Och det har vi gjort sedan dess, även efter det att han lämnade klubben, säger Fagerudd.

- När han mött IFK med något annat lag, som Kups, har vi sjungit "Super-Honsu"-ramsan.

Fagerudd beskriver Jani Honkavaara som den största och mest ikoniska tränaren som klubben haft under hans tid som supporter. Och egentligen skulle det räcka med att titta på framgångarna, den hårda faktan, för att förstå att det är fullständigt givet.

Här inne, på Braheplan, ska HIFK spela sina matcher i år. "Vi är tillbaka och på något sätt känns det som att en cirkel sluts. Det var där vi spelade under 'Honsus' första år", säger Viktor Fagerudd. Foto: Martin von Knorring.

Men det är inte bara segrarna på planen som skrivit sagan om "Super-Honsu". Den handlar minst lika mycket om hans personlighet, menar de som Fotbollskanalen talat med.

För Fagerudd och hans kompis Edward Hultin, som är supportrar till IFK men också jobbat för klubben, är det tydligt hur Honkavaara hade en förmåga att ena människor runt honom. På olika nivåer, i olika miljöer.

- Han var väldigt aktiv i förhållande till supportrarna. Han kunde delta på supporterfester och på den tiden fanns det alltid en dialog mellan fansen och laget. Supportrarna stod spelarna ganska nära. "Honsu" är en av personerna som såg till att det faktiskt blev så, säger Fagerudd.

Hultin fyller i:

- Han förstod supportrarnas roll i det hela. Han lärde känna de aktiva supportrarna och kunde deras namn. "Honsu" visade respekt och uppskattning. Det följde med honom hela tiden.

- En gång åkte han ju till och med i supporterbussen hem från en bortamatch.

Och den typen av grejer gjorde han inte för att vara smart och bygga sitt namn hos supportrarna?
- Nej. Han gjorde ingen grej av det. Jag jobbade ju som kommunikatör åt klubben då men "Honsu" berättade ingenting för mig om det. Som mediakille hade man ju önskat att han gjorde det, svarar Hultin med ett skratt.

Istället fick han höra om tränarens påhitt via omvägar. Av en kompis: Viktor Fagerudd. Han satt på en av bussarna den gången.

- Jag kommer ihåg att vi hade vunnit mot Ilves i Tammerfors. Vi åkte dit med två bussar. "Honsu" besökte båda. Under en paus på en bensinmack bytte han buss och jag satt i den som körde honom hela vägen hem, säger Fagerudd.

Jani Honkavaara i en av supporterbussarna på väg hem från bortamatchen i Tammerfors. Foto: HIFK Fotboll.

Det var i slutskedet av HIFK:s debutsäsong i högstaligan under Honkavaaras ledning som bussresan ägde rum. Nykomlingen slutade på en överraskande sjundeplats då.

- Han ville säga tack för allt, en historisk första säsong i ligan. För oss supportrar blev det en positiv överraskning. Han visade hur han värdesatte oss.

"Honsus" inlyssnande ledarskap och talang för att skapa en stark laganda sträckte sig också utanför spelartruppen, enligt de båda supportrarna. Edward Hultin berättar att tränaren spelade en viktig roll i att han kände sig välkommen runt A-laget när han började jobba för föreningen.

- Jag var 20 år, hade noll erfarenhet av media och kunde inte särskilt mycket om fotboll, men "Honsu" fick mig att känna delaktig. För vissa tränare här genom åren har exempelvis spelarbussen varit helig för själva laget till och från matcher. Jag kan förstå att vissa vill ha det så. Men så var det inte med "Honsu". Vi i mediateamet var alltid med där, säger han och fortsätter:

- Och 2015 blev jag inbjuden till lagets bastukväll för att jag ansågs vara en del av laget. Det var kulturen som han stod för och hade skapat.

Just bastukvällar var något som Honkavaara försökte använda till att bygga ett lag. Han tog pengar ur egen ficka för att köpa öl och korv till truppen och på så vis bidra till god stämning.

- Han var ofta med själv. Även andra i ledarstaben. Men de drog ganska tidigt och sen körde vi spelare vidare, berättar Jonathan Fhager Karlsson.

Att spelarna fick möjlighet att släppa loss var inget problem för "Honsu".

- Det var frihet under ansvar som gällde. Men vår grupp var enkel och alla var extremt motiverade. Vi tränade hårt. Om "Honsu" la in ett fyspass i någon friidrottshall någonstans i Helsingfors så kom alla. Det var ingen som klagade.

Fhager Karlsson fortsätter:

- Vi körde på som fan. Det var därför det gick så bra. Och han satte tonen. "Honsu" lever verkligen för fotbollen. Han är en tränare med mycket engagemang och känslor. Varje gång det gick dåligt var han alltid mer besviken än oss spelare och varje gång vi vann var han gladare än oss.

Svensken menar att Honkavaaras personlighet och vinnarskalle smittade av sig till andra i hans närhet.

- Och den såg ju även folk som kollade på våra matcher. Han har temperament, "Honsu". Jag tror många kan känna igen sig i honom. Han är en vanlig, go gubbe, liksom. Det är lätt att ta till sig honom.

- Han har en egenskap som jag försökt anamma nu när jag haft ledaruppdrag efter spelarkarriären: att han är beredd att göra det där lilla extra. Han har det där engagemanget och det kommer man ganska långt på. Att vara en bra människa och sprida positiv energi.

Men Fhager Karlsson är också tydlig med att Honkavaara inte drar sig för att fatta beslut som kan göra spelare besvikna. Han förklarar hur lagkamrater till honom under IFK-tiden inte tyckte tillvaron var lika härlig alla dagar på året.

- Det fanns ju spelare som inte fick spela, som "Honsu" var ärlig mot. Han var likadan mot alla. Han är en chef som är extremt öppen med vad han tycker och tänker.

- En händelse som ploppar upp i mitt huvud är från en bussresa hem från en bortamatch mitt första år. Vi hade startat säsongen ganska dåligt och han samlade laget längst bak i bussen.

Fhager Karlsson fortsätter:

- Då sa han i princip: "Presterar du så spelar du, det spelar ingen roll vem du är eller hur gammal du är". Det hade knorrats lite hos vissa kring varför de inte fått spela eller varför vi använde spelsystemet som vi gjorde.

- Så han pekade ut spelare och sa: "Han spelar för att han presterat det här och det här", "Karlsson spelar för att han har presterat" och "Du har inte spelat för att du måste prestera bättre". Han visade vägen med hela handen.

Som tränare kan han också sätta sig själv på spel inför spelarna, för att ta bort eventuellt tryck från truppen. 2015 lovade han exempelvis att cykla hem från en bortamatch i Lahtis om spelarna löste en seger.

IFK vann den matchen med 5-0, och det tog sedan fyra timmar och fyra minuter för Honkavaara att nå hemmet i Tusby utanför Helsingfors.

En trött "Honsu" efter målgång. Foto: HIFK Fotboll.

René Österman skrattar gott när han minns tillbaka på hur orolig han var för "Honsu".

- Jag frågade honom flera gånger: "Är du nu säker på att du ska göra det här? Orkar du?". Han bara svarade: "Jo, jo". Han håller vad han lovar, säger klubbtoppen.

Senare samma år vann IFK mot SJK på hemmaplan. Då tvingades "Honsu" springa hela vägen hem efter matchen. Han kom fram mitt i natten, efter en fyra timmar lång löptur.

Ett löfte är ju trots allt ett löfte.

***

Jani Honkavaara har själv ägt aktier i HIFK Fotboll. För efter att klubben tagit klivet upp till högstaligan 2014 hamnade man i en något märklig situation. Uppflyttningen var över huvud taget inte planerad och det fanns inte ekonomi nog för att klara ligalicensen.

Då var "Honsu" en av de personer internt som föreslog att klubben skulle ge supportrar chansen att köpa en del av föreningen. För att de ännu starkare skulle kunna känna att de är en del av IFK Helsingfors.

Djurgårdens nye tränare bekräftar det när han tar sig tid för Fotbollskanalen på 3Arena inför den allsvenska säsongsstarten. Det är med värme i rösten som han talar om sin tid i HIFK.

- Jag hade några aktier. Jag köpte. Vi hade alltid ont om pengar och när vi gick upp så föreslog jag att vi borde sälja aktier till supportrar. Klubben hade också redan varit inne på den idén. Det blev en väldigt stor grej. Alla köpte en aktie för att hjälpa klubben, säger "Honsu".

- Vi firade tre uppflyttningar tillsammans och vi tog steget upp till högstaligan för första gången på 42 år. Det är något som jag aldrig kommer glömma. Det kom lite från ingenstans.

Honkavaara säger det inte rakt ut, men det är alldeles uppenbart att han är stolt över det som han och IFK åstadkom. Han berättar att en IFK-supporter till och med var på plats på Gran Canaria för att se Djurgårdens träningsmatch mot Mjällby i början av februari.

- När jag är i Finland eller i Helsingfors är det alltid någon som stannar mig och vill prata IFK. Det finns många supportrar ute i landet också, för det är den mest populära föreningen i Finland.

Under hans tid i huvudstadsklubben växte supporterskaran som följde föreningens fotbollslag.

- Ibland kände jag att bandet till våra supportrar var ännu viktigare än bandet till klubben. Och även på låg nivå kunde vi värva spelare tack vare supportrarna. Det kunde ju oavsett skapas en väldigt härlig atmosfär på matcherna.

- Jag och mina spelare var amatörer och hade vanliga jobb vid sidan av. Jag minns att supportrarna verkligen kunde uppskatta att vi var vanliga människor på många sätt. Vi var fortfarande amatörer när vi gick upp till högstaligan.

Nu måste du förklara. Varför åkte du med supporterbussar hem från en match?
- I IFK var alltid bandet till våra supportrar något speciellt. Vi stod varandra väldigt nära. På bortaresor till exempelvis Mariehamn, när man behövde åka båt, gick supportrarna till en bar efter matchen och då gick vi vanligtvis till samma, säger "Honsu".

- Jag känner många av supportrarna, vid namn. En gång så sa de till mig: "Honsu, åk med bussen hem!". Och då åkte jag med två olika bussar på olika delar av sträckan.

"Kerran Kingi, aina Kingi". En gång kung, alltid kung. Jani Honkavaara hyllades av IFK-supportrar i första derbyt efter att han fått sparken. Foto: HIFK Fotboll.

Han förklarar att han troligtvis hade lovat supportrarna att göra det under just en av de många gemensamma kvällar som laget och fansen hade på den tiden.

- Varje gång de frågade mig om någonting, så länge jag inte hade en riktig anledning till att säga nej, så sa jag ja.

- Jag åkte både med de lite mer äldre supportrarna och ultras-bussen. I ultras-bussen var det lite mer tuffa killar med en röst som den här, berättar Honkavaara och förvränger sin röst så att den låter mörk och raspig.

Stämmer det att du köpt öl och korv med dina egna pengar till bastukvällar med laget?
- Ja. Och tejp till träningar och matcher. Vad som helst som behövdes. Vi hade inte pengarna. Alla våra pengar gick i princip till att hyra bastun. Och jag kände att om vi skulle arrangera bastukvällar så ville jag att det skulle finnas dricka och mat.

- Det var jag och den assisterande tränaren. Han köpte öl, och jag köpte lite fler öl samt korvar.

Även Honkavaaras familj blev en del av IFK.

- Min fru lagade spelarnas träningsjackor, säger han.

Hon fick även göra speciallösningar för "Honsu".

- Jag minns att när jag kom tillbaka från Gnistan så hade de ingen lagjacka till mig. Så jag hade på mig en Gnistan-jacka men min fru sydde på IFK:s emblem på jackan, över Gnistan-loggan, säger Honkavaara och garvar.

- Min fru skrattade alltid åt mig och undrade: "Gör alla andra tränarfruar det här?".

Han fortsätter:

- Det var många gånger som vi fick hitta alternativa lösningar. Någon gång fick jag ärva en jacka från en gammal spelare och den hade jag i två år sen.

Cykelresan hem från Lahtis då. Vad hände egentligen där?
- Jag gjorde så för att vi hade förlorat flera matcher i rad och spelarna blev väldigt stressade av det. Jag sa till truppen: "Vinner ni nästa match så cyklar jag hem från Lahtis". Det var ungefär 80 kilometer hem för mig.

- Som tur väl var tog en av spelarna med sig en racercykel. Jag tänkte att jag skulle ta min egen cykel. Men då hade jag fortfarande varit ute på vägarna, säger "Honsu" och skrattar igen.

Spelaren i frågan tog även med sig cykelbyxor och en riktig hjälm till sin tränare.

- Men problemet var att han inte hade något lyse och det blev väldigt mörkt på kvällen hem. Vi tejpade på några lysen på cykeln, men de slocknade på vägen.

- Så jag minns att jag bara såg den vita linjerna på vägen. Jag fokuserade bara på det och hoppades att ingen bil skulle köra över mig.

Honkavaara lyckades åtminstone ta bort stress från spelarna inför den betydelsefulla matchen, och hittade alltså på en liknande grej senare samma år.

- Jag lovade ju att jag skulle springa hem om vi besegrade SJK. För det var en seger som säkrade nytt kontrakt för oss i högstaligan. Det var en väldigt viktig match.

Han berättar att spelarna från den tidens IFK fortfarande har en WhatsApp-grupp där de håller kontakten med varandra. "Honsu" är med i den.

- De träffas fortfarande och bjuder alltid in mig.

När han presenterades av Djurgården var Jonathan Fhager Karlsson en av många som skickade ett sms för att gratulera sin gamla tränare. När svensken kommer på tal börjar Honkavaara le. Och tränaren skrattar högt när jag hälsar från den tidigare målkungen att han, med stor glimt i ögat, är "jävligt besviken" över att han inte fått frågan om att bli hjälptränare i blårandigt.

- Jonathan kallades ju för "Gangstersvensken". Supportrarna gav honom det smeknamnet. Många av hans tatueringar syntes på första bilden som publicerades när han skrev på, så de började kalla för honom det.

- Och det stämmer att han var först med att få en super-ramsa. Så supportrarna använde samma melodi för mig senare.

Återigen skrockar han när han berättar:

- Jag har sagt till personer här i Djurgården att jag har en ramsa. Men Bosse gillar inte det. För det är ju han som är Super-Bosse.

Hur var det egentligen för dig att HIFK:s supportrar sjöng om dig varje gång ni möttes när du var i Kups och SJK?
- Det var lite lurigt när jag tränade motståndarlaget. Men det var fint. Jag vet att de kommer ihåg mig, och jag kommer komma ihåg dem för evigt.

Och bland IFK-supportrar kommer det för alltid finnas en fotbollsromantisk och nostalgisk dröm om att Jani Honkavaara en dag i framtiden ska träna laget igen. "Kerran Kingi, aina Kingi" (en gång kung, alltid kung), som Stadin Kingit uttryckte redan 2016.

- Vill han en vacker dag komma tillbaka så är han välkommen, konstaterar René Österman.

På sociala medier har kontakten mellan Honkavaara och IFK-supportrar hållits i liv genom åren, och Edward Hultin beskriver hur "lajksen bara öser in" så fort "Honsu" skriver något om föreningen.

- Jag minns exempelvis att han skrivit att han var säker på att hans och IFK:s vägar möts någon dag i framtiden. Det var precis när han hade fått sparken.

- När vi fått det här att rulla igen, ja, då kanske det blir dags någon dag, fortsätter Hultin med närmast tindrande ögon.

Han förstår att drömmen på många vis är naiv i dag. Men för "Honsu" själv är det inget som han på något vis vill utesluta. Det finns ett band mellan honom och IFK som är svårförklarat starkt.

- Kanske återvänder jag en dag. Men jag vet inte när det skulle kunna hända. Nu har klubben ramlat ner i seriesystemet och jag hoppas bara att de kan ta sig upp igen, säger Honkavaara.

- Jag har alltid haft en dröm om att IFK ska nå ett läge där de har en egen arena och en stabil ekonomi. Vi lyckades aldrig nå dit under min tid.

"Honsu" resonerar vidare:

- Det var där jag blev vuxen som tränare. Det var där jag lärde mig tränaryrket. Jag hade ingen som bestämde över mig och jag fick göra mina egna misstag längs med vägen. Jag fick möjligheten att testa saker. Så jag uppskattar verkligen att jag fick den tiden i IFK.

- Det var så klart ledsamt att få sparken. Men det är också en del av tränaryrket.

Djurgårdens nye tränare tar ett andetag och summerar:

- Jag ville verkligen hjälpa IFK att växa men det lyckades inte fullt ut. Oavsett är min tid i klubben något som jag alltid kommer bära med mig. IFK kommer för alltid vara speciellt för mig.